En fantastisk vårdag, massor av frisk luft, hav och sol. Jag borde vara lycklig, men inom mig har jag en stor, svart avgrund, där jag står och skriker otröstligt ut i ingenting. "Vad är det för fel på mig?" "Varför duger inte jag?" "Varför räcker jag inte till?"
Varför kan jag inte bara kasta av mig alltihop och gå vidare? Varför ältar jag samma tankar hela tiden? Jag vet ju egentligen att det inte beror på mig i första hand.
Jag kan inte låta det här förpesta tillvaron mer nu. Det förpestar Makens tillvaro också, när jag är nere så här. Vet bara inte hur jag ska ta mig upp. Just nu ser jag ingenting som jag kan glädja mig åt. Antagligen finns det där, men mitt sinne är så blockerat av dysterhet att jag inte är mottaglig för den sortens signaler.