Nu är jag ensam i lägenheten. Jag kan inte sova. Jag hade så mycket värk i min arm idag. Jag sa det till min kollega, som är läkare. Han klämde, böjde, vred och tryckte. Efter ett tag kom han fram till att han skulle skriva ut en dundermedicin till mig, eftersom Voltaren inte hjälpt fast jag ätit det i maxdos under två veckor. Den nya medicinen ska man ta en gång per dygn. Jag tog en vid fem-tiden, och nu undrar jag vad det var för uppåttjack, egentligen. Sedan jag kom hem har jag lyssnat på talbok, samtidigt som jag har grejat i lägenheten, och jag är fortfarande jättepigg. Men den hjälpte för armen i alla fall.
Jag tror att Maken tyckte att det var trevligt att vara med mig i Staden. Det är första gången som han engagerat sig i mitt "andra liv", och det känns bra. Förra gången jag hade en egen lägenhet, var han aldrig ens där. Men då hade vi det ganska risigt.
Jag funderar över vad jag ska tycka om det nya jobbet. är det verkligen bra? Jag tycker jag precis har haft en massa beslutsångest redan för det jobbet jag har nu. Det är bara ett halvår sedan. Och nu ska jag börja om igen. Vill jag det? De är tydligen beredda att lyssna på hur jag skulle vilja förändra de båda tjänsterna. Frågan är om man kan hitta en sådan person som jag skulle vlija ha till den andra tjänsten.
Dessutom har jag det så bra nu, eftersom jag inte har något personalansvar, inget eget budgetansvar (direkt) och rätt stor frihet att göra som jag vill. Egentligen gillar inte jag personalansvar. Och hur lätt är det att ha PU-samtal med medarbetare som har tre, fyra gånger så lång erfarenhet som jag, är läkare, eller har doktorerat i något annat obskyrt ämne? Eller, ännu värre: Löneförhandling. Hur lätt är det att säga till en sådan person, som är femton år äldre än jag, att nu får du nöja dig med vad du har fått, när man innerst inne håller med om att de är värda mer? Det gäller att rusta sig med social kompetens i sådana lägen.
Fast, man ska inte hålla på och förstora upp saker i onödan. Jag har faktiskt klarat liknande saker förut, och det är ganska lite tid i det stora hela som ägnas åt den typen av jobbigheter.
Då finns det betydligt större problem med det nya jobbet, som man verkligen kan oroa sig över, om man tycker att det känns passande. Men varför oroa sig? Jag måste faktiskt inte ens tacka ja. Eller är jag dum om jag inte gör det?
Äh, det löser sig.