Jag gillar när det åskar. Det är så mysigt. Det har varit enormt soligt och varmt de senaste dagarna, men nu åskar det och regnar. Jag sprang genast in och tände i brasan, eftersom jag känner att det är ursäktat när det regnar. Mysfaktorn är total. Men det är inte därför jag är löjligt glad. Och i det här fallet måste jag nog tyvärr betona "löjligt".
Igår fick jag sms från Den Andre. Mitt hela inre fylldes av barnslig glädje, och tankar typ: Han saknar mig. Han längtar efter mig osv.
Han ville att jag skulle komma till honom. Jag skrev tillbaka: Jag kan inte träffa dig. Det förstår du väl? (Jag borde ha skrivit "vill inte", men det hade inte varit riktig sant.
- Nej det förstår jag inte. Ta och kom hit nu, svarade han.
Jag skrev igen att jag inte skulle göra det, och han skrev ok. Nästa vecka ska jag börja jobba. Det gäller att hålla honom kort, om jag inte ska trilla dit igen. Jag märker hur det påverkar mig så fort han hör av sig, och det är så tydligt att jag inte har kommit över honom ännu.
Maken ska följa med mig till Staden och hjälpa mig att bli installerad i nya lägenheten. Jag har fått nycklarna nu. Det blir bra.