Jag missade ett samtal i morse. Det var dolt nummer. Jag ringde upp min döende pappa för att kolla om det var han. Det brukar det nämligen vara. Men den här gången var det inte han. Vi pratade en stund i alla fall. Om hur tråkigt det är att han inte kan komma hit, fast han skulle vilja det så gärna. Jag lovade att skicka bilder på hur det ser ut där vi bor. Han sa att ha borde känna sig tragisk, men han gör inte det. Han accepterar på något sätt att det är som det är, och väntar.
Jag märkte att jag innerst inne hoppades att det skulle vara Den Andre som hade ringt. Jag har fortfarande, trots allt som har hänt, en envist kvardröjande förhoppning om att han ska längta efter mig och behöva mig. Varför då? Varför kan jag inte bara släppa honom? Jag vill så väldigt gärna att han ska älska mig, fast jag egentligen vet att han inte kan. Förmodligen kan han inte älska någon på riktigt, inte ens sig själv. Mitt liv hade blivit så mycket enklare om jag bara hade kunnat kapa av alla trådar till honom. Som Ankan säger: Klipp och slipp. Det hade jag velat göra.
Det ringde inte igen. Förmodligen var det någon som ville sälja telefonabonnemang, eller nåt...
Däremot ringde min nye hyresvärd och sa att lägenheten är färdig. Köket har bytts och det har målats om. Jag ska få nycklarna med posten i morgon. Det känns lite roligare att börja jobba när jag har en egen lägenhet att rumstera i, trots allt. Maken har sagt att han kan tänka sig att följa med och kolla in den. Det blir någonting nytt. Han har aldrig velat engagera sig i mitt liv, det som är åtskilt hans, annars.