Jag hade varit på apoteket och var på väg tillbaka till kontoret, när han kom rakt emot mig. Jag pratade i telefon precis, men han stannade framför mig, tills jag hade pratat färdigt. Vi växlade några ord där, på trottoaren.
Han hade blivit tillfrågad om mina förutsättningar för den nya tjänsten. Han tycker inte att jag ska ta den. Jag vet inte om det är av omtanke om mig, eller för att han inte vill att jag ska springa förbi honom i koncernen och hamna högre upp i hierarkin. Han ger sken av att inte bry sig, men jag tror att han gör det lite innerst inne.
Själv känner jag mig tveksam. Hur vet man vad som är bäst? Jag har aldrig strävat efter att göra karriär. Inte medvetet i alla fall. Jag har varit intresserad av det jag hållit på med och att göra mitt bästa, oavsett om det gällt att jobba som hotellstäderska, i disken i ett storkök, i kallskänken, som dekoratris i lampaffär, som pälssömmerska, säljare i olika branscher, dokumentalist, pianolärare för barn, datalärare, IT-konsult, projektledare, egen företagare eller olika sorters chefsbefattningar. Jag har tröttnat fort visserligen, men då har jag med samma entusiasm kastat mig över nästa utmaning. Jag har alltid velat utveckla det jag håller på med.
Mitt första jobb, som hotellstäderska, fick jag när jag hoppade av gymnasiet som 16-åring. Hon som jag jobbade tillsammans med där, hade haft samma jobb sedan urminnes tider, och jag tyckte att ägarna av hotellet utnyttjade henne. Vi serverade frukost på rummen, men istället för provision på bongarna, som är brukligt, fick vi en schablonsumma, som inte räknats upp på decennier. Jag sparade bongarna och räknade ut vad det egentligen skulle bli, och efter ett tag visade jag underlaget för hotellchefen och sa att vi ville ha procenten på bongarna istället. Det rörde sig om en hel del pengar på en månad.
Han vägrade gå med på det. Då började jag samla allt frukostmaterial som gästerna lämnade orört; inplastade ostar, små marmeladburkar och smörpaket; allt som var oöppnat. Jag la det i en låda som det stod ÅTERBÄRING på. Kollegan och jag delade på det vid dagens slut och tog det med oss hem. Tidigare hade vi lagt tillbaka det i kylskåpet.
Allting började naturlilgtvis ta slut jättefort och chefen fick hela tiden beställa nytt. Men kunderna hade betalt för det, och lämnat det till oss, så vi kunde betrakta det som dricks.
Chefen blev sur, kollegan grät och jag stod på mig. Efter ett par veckor av kyligt klimat, ändrade han sig och gick med på att vi skulle få procenten. Jag slutade strax efteråt, för jag skulle flytta till Staden, men kollegan fick i alla fall en bestående förbättring fram till pensionen.
Det var på den tiden jag kämpade för arbetarklassens rättigheter och de mindre gynnade i samhället på mitt lilla privata sätt. Det gör jag fortfarande.