Den första arbetsveckan efter semestern är slut, det är lugn lördag, och jag lever. Det känns förvånansvärt bra allting, trots osäkerhet på jobbet, trots att Den Andre har börjat fresta mig med diverse förslag och erbjudanden och trots att jag fortfarande är jag med alla mina brister.
Jag känner dock att jag kan stå emot Den Andres inviter. Igår hade han svårt att gå hem, och ville gärna få med mig. Han vet att jag har ont i axlarna och frestade med massage, eftersom han vet att jag verkligen uppskattar det och sällan får det hemma. Han vet att jag vet att han är bra på det, dessutom. Men jag sa som jag brukar numera: "Du vet att det inte går". Och han vet. Jag tänker inte låta honom exploatera mig. Om han verkligen brydde sig om mig skulle han inte utsätta mig ens för frestelsen att hitta på något dumt med honom. Han är fortfarande beredd att utsätta mig för att sabba hela min tillvaro, mitt liv och mitt äktenskap, för att få en mysig stund med mig. För något annat är han inte beredd att ge. Det vet jag. Det är ett uttryck för den ultimata själviskheten, tycker jag, och jag är glad att jag ser det tydligt nu.
Jag mår så mycket bättre när jag håller mig borta från honom. Även om jag kan sakna honom ibland fortfarande, och längta efter honom, inser jag att det absolut bästa är att inte ha någon kontakt.
Det känns bättre med Maken nu också. Han verkar mer nöjd med tillvaron och verkar acceptera mig mer som jag är. Förut kunde han vara så vresig och tvär och det var så obehaglig stämning hemma, men nu har vi trevligt för det mesta.