Blåst kan ha olika innebörd. Idag är det ett substantiv. Jag var ute med hunden och det var nästan så att man tappade andan i blåsten. Det gjorde inte hunden förstås. Hon jagade kaniner som vanligt. Ibland stannade hon upp, satt nosen mot vinden och jag kunde liksom se hur hon läste av det som kom farande, små doftfragment som bara en hund kan urskilja.
Vi mötte en av våra grannar, som har en lurvig liten hund. Den går alltid i koppel, och vill alltid prata med vår hund. Vår hund går alltid lös, och tycker att den lurviga hunden är totalt ointressant. Hon går bara förbi utan att ens titta på den, och jag skäms lite och tycker lite synd om den lurviga, tråkiga hunden. Men jag förstår henne. Den verkar så blåst, i adjektivform, alltså.
Igår morse, när jag skulle åka in till kontoret, var det fullt kaos i hotellets lobby. En gäst satt fast i hissen och hade panik, och folk höll på och försökte febrilt lösa situationen. Mitt i allt det här stod jag och väntade på en taxi som inte kom. Jag gick fram till disken till slut och kollade om de verkligen hade beställt. Det hade de inte. Alla taxibeställningar hade liksom ramlat bort på grund av hissincidenten.
Jag gick ut tillsammans med personen som borde ha beställt taxin och körde den sedvanliga viftningsmanövern på gatan, tills en taxi kände sig manad att stanna. Den kördes av den buttraste chaufför jag sett. Han vägrade prata något annat än franska och var verkligen skitsur. Men han var snabb. Utan gps tog han mig på nolltid dit jag skulle, så att jag faktiskt kom i tid, vilket jag hade gett upp hoppet om för länge sedan. När vi kom fram och jag skulle betala, visade det sig att han inte tog kort. OK, vänta här medan jag hämtar pengar, sa jag, samtidigt som jag trodde han skulle krackelera av surmulenhet. Det kostade 14 Euro istället för vanliga 11, bara för att han tyckte att jag krånglade, säkert. Jag brydde mig inte om att tjafsa om det. Det har funnits tillfällen då någon har blåst, i verbform alltså, mig värre än så.