Idag har vi haft en lugn dag. Vi har pratat om hur vi känner och tänker. Och på något sätt känns det som om vi kommer framåt en liten bit i taget. Maken tyckte kanske att det var lite i fel ordning, det som hände igår. Han tyckte att jag borde visa lite mer vilja först. Han tycker att jag inte förändrat så mycket mer än att jag de facto slutat att ha sex med Den Andre. Jag har inte ens gjort testen, som han ville att jag skulle göra. Jag tror att han ville det mest av princip. Jag tyckte det var onödigt.
Ja, och själv har jag känt mig så ambivalent när det gäller det mesta. Men på senaste tiden har en klarhet ändå växt fram: Jag har det rätt bra med Maken. Varje dag är inte ett äventyr, men vilka förhållanden är så? Skulle man ens vilja ha det så? Vi trivs bra tillsammans, vi har bra sex (återigen bekräftat efter nio månaders uppehåll) och vi känner varandra väldigt väl efter snart 26 års äktenskap. Dessutom har vi en gemensam, välartad son.
Mycket av mitt missnöje har suttit i mitt eget huvud. Näringen har jag hämtat från de brister som vi haft i vårt förhållande, men istället för att bearbeta dem konstruktivt har vi skärmat oss från varandra. Särskilt jag har skärmat mig och flytt in i affären med Den Andre.
Nu har vi vågat prata om allt det jobbiga och vi har kommit varandra mycket närmare. Så även om jag inte förändrat så mycket utåt, har det hänt väldigt mycket på insidan av mig. Jag känner mycket mer för Maken nu, och det är betydligt mer positiva känslor än det varit förut.
Vi är inte varandras motståndare längre. Vi jobbar ihop även när det är svårt.