Jag har haft huvudet fullt av jobbiga tankar den senaste tiden. Så jobbiga och komplicerade att jag inte ens orkat skriva ner dem. Det händer mig med jämna mellanrum, att jag kommer in i sådana tankestim, så numera försöker jag att inte överanalysera, utan mer bara vänta tills det går över.
Förr i tiden kunde jag inte prata med Maken om min tankar, för han blev så bestört, och det slutade alltid med gräl. Numera går det bra, för han vet också att det går över. Det är skönt att kunna säga till honom hur det känns, för det gör att jag känner mig mindre ensam.
I morse innan han hade vaknat, låg jag och tittade en stund på honom när han sov. Jag kände att jag tror att jag älskar honom. Jag kunde se på hans sovande ansikte och känna tillgivenhet och ömhet. Så har det inte varit förut.

Det måste väl ändå vara ett framsteg?