Jag ska plocka ordning här hemma och göra klart för avfärd. I morgon åker Maken och jag bort ett tag. Vi måste det om inte annat för att han fått tillbaka sina utslag på kroppen. Vi tror att det kanske är något i huset han inte tål.
Minst en veckas bortovaro (finns det ett sådant ord?) kan antingen bekräfta eller sätta nya myror i huvudet på oss. I hans fall kliar det ändå på hela kroppen, så det är ganska jobbigt. Om man skulle få myror i huvudet också, menar jag.
Om det visar sig att det är huset, får vi väl flytta. Om det visar sig att han inte tål hunden längre, blir det mycket värre. Då måste vi separera. Frågan är om vi ska separera från hunden, eller om hunden ovh jag ska separera från Maken.
Det skulle liksom vara någon sorts ödets ironi, om vi klarar av att reparera vårt förhållande efter kriser under 26 år, med gräl, olikheter och otrohetsaffärer, för att sedan falla på målsnöret på grund av att jag inte kan skiljas från hunden... Det skulle kännas lite svårt att motivera, kanske.
Hon kanske kan flytta hem till grannarna, så kan jag gå ut med henne ibland i alla fall. Men det skulle vara med stor sorg. Hoppas det är huset det är fel på. Vi hyr ju ändå bara, så det är inget svårare än att flytta.