Så känner jag mig. Jag sitter ensam i ett bås på ett av borta-kontoren efter en lång dag av resande och pratande. Ibland känns det som att jag skulle vilja börja misströsta. Jag brukar inte tillåta mig det annars, utan vara obrottsligt positiv när det gäller att åstadkomma förbättringar på jobbet. Konstigt att jag inte alls kan var sådan när det gäller min privata tillvaro? Hur som helst känns det ibland som att det blir för mycket, för stort, för många viljor.... För omöjligt, helt enkelt. Jag känner mig för liten, och önskar att någon kunde ta mig i handen och säga: "Såja, kom nu så löser vi det här tillsammans".
Det hade känts så bra. Men nu förväntar alla att jag ska vara stark, kunnig och göra så att alla blir nöjda.

Så är det att vara chef.