Vi pratar öppet om allt numera. Jag säger även det som jag tidigare hållit inne med för att inte såra. Men jag märker att ibland måste man säga saker som sårar för att bilden ska bli komplett.
Jag har talat om för maken att jag vill bo för mig själv ett tag. Den idén gillade han inte alls, men han kanske kan vänja sig vid tanken.
Jag känner att det är viktigt att stanna upp och reflektera. Om jag kan vara lite mer för mig själv, tror jag att jag kommer att ha lättare att känna vad jag egentligen vill med mitt liv. Nu känns det som om jag bara puttas framåt av krav från omgivningen. Och så har det nog egentligen alltid varit, mer eller mindre.
Dags att jag lär mig stå för vem jag är och vad jag vill. Jag är faktiskt vuxen, eller borde vara...