Idag har jag funderat mycket över hur jag ska stå ut med tillvaron. Hur eller var jag ska kunna finna glädje.
Jag går på med vardagen, det nya jobbet och allt som måste göras, och försöker se ut som om allt är normalt. Men inuti mig är allt ett öppet sår. Det blöder och gör ont.
Jag får rådet från flera håll att lämna min man. Min syster säger: Han är ju så taskig mot dig. Varvid jag genast börjar försvara honom. Varför gör jag det?
Varför tycker hon att han är taskig? Jag fattar inte riktigt det, men hon säger att det är för att jag har vant mig.
Han kan tänka sig att köpa hus nu. Efter alla år. Jag frågade vad det är som gjort att han ändrat sig. Han gav något skäl, men egentligen tror jag att han kan tänka sig det för att jag ska få fullt upp och inte ska tänka på att fly. Han vill ha kvar mig till varje pris. Varför?
Varför längtar jag hela tiden efter Den Andre? Han, som inte vill satsa på mig och som inte går att lita på.
Jag vill ha ett helt hjärta och en läkt själ. Låt mig läka, anima mea, låt mig läka.