Head picture

"Ful gubbe"-erfarenhet

Jag har alltid tyckt om djur, speciellt hundar. När jag var barn var min högsta önskan att få en egen hund. Det blev inte så, men jag passade på att valla de hundar i grannskapet som jag fick gå ut med.
En gång, när jag var 13 år, hade mamma besök av en dam och jag gick ut med hennes hund, en labrador. Vi hamnade efter ett tag på en innergård där en av våra bekanta bodde, men han var inte hemma. Det stod en hund bunden på gården och labradoren fick hälsa på den.
Ägaren till den bundna hunden dök upp och började prata om sin hund, och andra hundar han haft. Han var en väldigt trevlig farbror i femtioårs-åldern. Efter ett tag frågade han om jag ville se bilder på en hund han hade haft som han vunnit många utställningar med. Jag, som är uppfostrad att respektera äldre, sa artigt ja.
Jag tog med labradoren in i hans kök och satte mig på en stol, medan han hämtade fotografierna. Jag tittade på dem och han frågade om jag ville ha kaffe. "Ja, tack", svarade jag artigt igen.
Det var en hylla ovanför där jag satt, och han skulle hämta något därifrån, och sträckte sig över mig. Men istället för att ta något från hyllan, började han försöka kyssa mig och kladda på mig.
Jag blev helt överrumplad, skräckslagen och...arg. Jag satte en fot i skrevet på honom och använde hela min kraft för att trycka bort honom med både armar och ben. Han for baklänges tvärs över köket och slog bakhuvudet i kylskåpskanten (jag insåg senare att han var millimeter från att bryta nacken). Han blev lite omtöcknad och chockad, och började svamla ursäkter. Jag satt kvar på stolen, helt paralyserad, och bara darrade. Hunden sket en stor hög på hans vardagsrumsmatta.
På något sätt uppfattade jag att han kände sig besegrad, och att faran var över. Han bad mig om och om igen att inte säga något till någon.
Det mest märkliga, när jag tänker tillbaka på det, var att återigen tog min djupt inrotade respekt för äldre över, och jag satt artigt kvar och drack upp mitt kaffe, fast hela mitt inre skrek. Jag ville kräkas och rusa därifrån. Allt det la jag band på för att jag var artig.
När jag druckit upp kaffet, och jag ansåg att konventionen tillät att jag gick, bad jag om ursäkt för bajhögen i vardagsrummet, tog hunden och gick ut.
Jag rusade blint hem och grät hela vägen. Hela jag kände mig kränkt, smutsig, skyldig och äcklig.
Mamma undrade vad som hänt, och jag sköljde över henne med hela den vedervärdiga berättelsen. Hon försökte lugna mig med att "ingenting hade hänt". Jag hade ju trots allt försvarat mig, men samtidigt sa hon att jag fick ta lärdom, att aldrig lita på okända män, även om de verkar snälla.
Trots att "ingenting hände", har den där episoden följt med mig hela livet. Jag mådde dåligt av det jättelänge, och kände på något sätt att det var mitt fel, fast jag visste att det inte var det.
Jag vågar inte tänka på hur det hade känts och påverkat mig om det verkligen hade "hänt något".
Och ändå är det precis så det är, för så många barn. De har många gånger inte ens någon trygghet att springa hem till, därför att det är där det ohyggliga sker.

Kommentarer
Postat av: Anki

Du skriver vackert : )

Postat av: Magnus

Vilken hemsk upplevelse. Hade min dotter berättat något liknande för mig hade jag tagit med mig sandwedgen till peddot och tränat lite svingar...

2007-07-31 @ 20:05:26
URL: http://papamac.blogg.se

Skriv det du tänker här:

Namn:
Minns mig

E-postadress:

URL:

Synpunkter:

Trackback