Stormigt
Idag blåser det jättemycket. Men det regnar inte, och det känns bra med tanke på den senaste tidens ständiga skyfall, med folk som drunknat i sina bilar och åkrar som ligger helt under vatten.
Igår på vägen hem i bilen, pratade Maken och jag om vår situation. Det är alltid jag som tar upp det, och det slutar alltid med att han tycker att det är jobbigt att prata om det, och tycker att jag väljer fel tillfällen alltid. Jag föreslog att han kunde ta upp det istället, för då kan han välja tillfälle som passar honom.
Jag berättade hur jag upplever hans känslokyla och tog upp exemplet på altanen i torsdags. Hans agerande var inte medvetet, sa han. Han tycker att jag borde lära mig att acceptera hur han är och att tolka hur han bekräftar att han tycker om mig. Det gör han genom att vara gullig och omtänksam på ett praktiskt plan. Jag sa att jag märker det och uppskattar det, men att han skulle kunna vara likadan mot sin mamma. Det känns inte som att det är specifikt riktat mot mig som varande hans fru, utan mer generellt omtänksamt, för att han är sådan.
Han tycker det är jättejobbigt när vi pratar om sådana här saker. Jag tycker att vi borde gå i terapi och har tjatat om det de senaste åren. Han verkar tycka att vi bara ska tiga om det och låta allt gå sin gilla gång.
Jag känner att jag inte vill ta upp vårt sexliv igen, förrän det känns rätt. Förut har jag forcerat mig själv till att tycka att det är så det ska vara och bara kört på som vanligt. Men det är annorlunda den här gången. Jag har sagt till honom att jag måste känna ett känslomässigt gensvar från honom, annars kommer jag att hamna i samma eländiga tillstånd igen, där jag är fast i ett äktenskap där jag känner mig ensam, övergiven och oälskad. Det är så det har varit. Och det är egentligen, så som jag ser det, en av de största anledningarna till att Den Andre har kunnat få så stort inflytande i mitt liv.
Han tycker att jag inte accepterar honom som han är och att jag har orimliga förväntningar på äktenskapet. Ja, det kanske jag har. Jag vet inte. Jag önskar att någon kunde hjälpa mig att veta vad som är rätt.
Igår på vägen hem i bilen, pratade Maken och jag om vår situation. Det är alltid jag som tar upp det, och det slutar alltid med att han tycker att det är jobbigt att prata om det, och tycker att jag väljer fel tillfällen alltid. Jag föreslog att han kunde ta upp det istället, för då kan han välja tillfälle som passar honom.
Jag berättade hur jag upplever hans känslokyla och tog upp exemplet på altanen i torsdags. Hans agerande var inte medvetet, sa han. Han tycker att jag borde lära mig att acceptera hur han är och att tolka hur han bekräftar att han tycker om mig. Det gör han genom att vara gullig och omtänksam på ett praktiskt plan. Jag sa att jag märker det och uppskattar det, men att han skulle kunna vara likadan mot sin mamma. Det känns inte som att det är specifikt riktat mot mig som varande hans fru, utan mer generellt omtänksamt, för att han är sådan.
Han tycker det är jättejobbigt när vi pratar om sådana här saker. Jag tycker att vi borde gå i terapi och har tjatat om det de senaste åren. Han verkar tycka att vi bara ska tiga om det och låta allt gå sin gilla gång.
Jag känner att jag inte vill ta upp vårt sexliv igen, förrän det känns rätt. Förut har jag forcerat mig själv till att tycka att det är så det ska vara och bara kört på som vanligt. Men det är annorlunda den här gången. Jag har sagt till honom att jag måste känna ett känslomässigt gensvar från honom, annars kommer jag att hamna i samma eländiga tillstånd igen, där jag är fast i ett äktenskap där jag känner mig ensam, övergiven och oälskad. Det är så det har varit. Och det är egentligen, så som jag ser det, en av de största anledningarna till att Den Andre har kunnat få så stort inflytande i mitt liv.
Han tycker att jag inte accepterar honom som han är och att jag har orimliga förväntningar på äktenskapet. Ja, det kanske jag har. Jag vet inte. Jag önskar att någon kunde hjälpa mig att veta vad som är rätt.
Kommentarer
Trackback