Idag är det verkligen för trist. Det gäller att inte låta sig påverkas alltför mycket av hur det ser ut utanför fönstret. Från kontoret ser jag de stackars lapplisorna gå omkring i sina otympliga overaller. Det kan inte vara kul. Men det jobbet kanske passar bättre in en sån här dag, när det mesta ändå är piss.
Men jag ska inte klaga. Ibland tänker jag att jag har det oförskämt bra. Det finns så många som kämpar hårt och som råkar ut för det ena värre än det andra, eller bara tycks ha en massa otur i livet. Människor föds till så olika förutsättningar och det finns ingen rättvisa.
Det gick ut en förfrågan om att ställa upp som styrelseledamot i en ideell förening som hjälper barn i Asien. Det är sådant jag ibland känner för att göra, om jag trodde att jag kunde bidra med något. I det här fallet skulle man vara bra på marknadsföring för att nå ut till företag för att få sponsring, och det vet jag inte om jag är, direkt. jag har många gånger suttit i andra änden, förstås, och varit den som sagt jag eller nej till att ge sponsring. Och det är min själ inte lätt. Att säga nej, alltså. Men ibland måste man det. Det går inte annars. Men hur väljer man?
Vi (jag) drog upp en policy som skulle gälla för företaget, där vi definierade kriterier för vilka som skulle kunna bli aktuella. Då blev det lite lättare att selektera, och man kunde alltid skydda sig bakom policyn....
Nu slipper jag den typen av frågeställningar och det har ersatts av andra, som man får börja från början och lära sig hantera. Det är väl det som kallas personlig utveckling, eller?