På flyget tillbaka till Staden träffade jag en relativt nyanställd kollega. Han har Den Andre som chef. Jag har träffat honom några gånger förut, och han är riktigt trevlig. Han satte sig bredvid mig och vi snackade hela vägen. Så det blev inget sova av. Till råga på allt tog flygningen drygt en timme längre tid än vanligt. Vi åkte med någon liten skorv från något obskyrt engelskt flygbolag, som jag aldrig hört talas om.
Väl framme, tog det ytterligare 45 minuter innan de fått bagaget på bandet. Det är ett elände det där med att man inte får ta med vätska genom säkerhetskontrollen. Bara för det måste man checka in bagaget och det tar evighets mycket längre tid jämt.
Nu börjar alla på kontoret ta lunch. Jag hör hur de smiter ut genom dörren en efter en. Det är för trist. Det finns ingen samordning alls. Hade varit trevligt om någon kunde komma förbi och säga "nu går vi!" Jag har mina kompisar, men de är ofta inte här. De som alltid är här, är de mest inbundna.
Idag känner jag mig ensam och längtar efter Den Andre. Jag kan inte hjälpa att jag saknar honom, kanske mest som kollega och kompis. Det andra har liksom dött ut.