Med din kommentar satte du fingret på en sak som jag inte direkt har uttalat för mig själv, men tanken har nog funnits lite underförstått: Förnuftsmässigt vill jag satsa Maken. Han är en bra människa, jag tycker om honom och vi har ett bra liv ihop. Men någonstans inom mig har jag en oro, eller en sorts längtan, som gör att jag handlar mot mitt förnuft och söker mig bort. Det är den känslan som ställt till lmycket elände, och som gör att jag har svårt att slå mig till ro med Maken igen. Men jag tänker, att om jag fortsätter att jobba på det, så kommer jag att klara det, och jag kommer att få en större inre frid med tiden.

Jag tänkte mycket på varför jag lät Den Andre komma hem till mig. Jag har även diskuterat det Maken, som tyckte att jag hade hål i huvudet förstås, som bjöd hem honom.

Jag tror att jag ville visa att jag har det bra utan honom. Att jag inte är beroende av honom och att jag kan stå emot hans inviter. Det var visserligen att leka med elden, säkert, men jag hade aldirg en tanke på att det skulle bli något mellan honom och mig igen, och det kommer det inte att bli heller.

Det kändes liksom bra att han tyckte att det var lite jobbigt att se att vi har ett fint hem tillsammmans, där vi trivs tillsammans, trots alla hans knep för att få det att krackelera.

Sedan får jag väl erkänna att det var dumt, ändå, speciellt med tanke på att Maken tog ganska illa vid sig för att jag gjorde det. Han har ändå redan fått stå ut med så mycket, så att det räcker och blir över.

Men en sak är säker: Det blir inte jag och Den Andre igen. Så är det bara.