Jag kom hem från flyget ungefär samtidigt som han kom hem från jobbet. Vi lagade mat tillsammans och pratade i all vänskaplighet om separation, praktiska lösningar och hur vi ska förhålla oss till varandra. Det är märkligt att vi kan prata om de här jobbiga sakerna alldeles lugnt och sakligt och utan gräl och höjda röster, när det brukar vara vardagsmat annars. Jag fattar ingenting.
Jag känner att jag tycker väldigt mycket om honom. Både han och jag är förvånade över att han inte tycker att det känns jobbigare än det gör med min otrohet. Kan det vara så att han vant sig? Eller har vi alltid bara varit mest "kompisar"?
Vi har bestämt att vi ska träffas och ägna kvalitetstid med varandra, ungefär som om vi hade sällskap. Jag ska berätta om jag hittar på något med Den Andre. Vi ska på så sätt få tid att känna efter hur vi vill ha det utan att göra drastiska åtgärder. Kanske hinner jag tröttna på Den Andre under tiden. Vem vet.