Den Andre ringde mig idag från Skidorten och tyckte att det kändes länge sedan. Vi kollade almanackan och konstaterade att det var förra måndagen. Jag frågade om han planerade att fråga mig om jag ville gifta mig med honom, men det hade han inte tänkt. Jag sa att det blir inget mer. Jag ska flytta, få fullt upp att göra med valpar och andra projekt. Egentligen borde jag be honom dra åt skogen och aldrig höra av sig mer. Men jag kan inte.
Maken har fortfarande tålamod men han börjar bli lite uppgiven. Han har ställt frågor om varför jag inte tycks sakna att ha sex med honom (det har vi inte haft på så länge att jag inte ens minns när det var). Men så är det: Jag saknar inte det. Jag har ingen lust. Jag längtar efter Den Andre, fast jag vet att jag inte borde. Men jag hoppas att det går över. Ju mindre vi har kontakt, desto bättre går det. Den här veckan har vi inte träffats alls, och det kommer vi förmodligen inte att göra speciellt mycket framöver heller.
Han ville träffa mig nästa tisdag kväll, men då ska jag eventuellt träffa min gamle lärare från högstadiet för första gången på 27 år. Det ska bli kul faktiskt. Lite spännande.