Jag var hemma hos Den Andre i helgen när Maken var borta. Han frågade mig om jag varit det när han kom hem på söndagen. Jag svarade ja, enligt min nya ärliga policy.

Jag åkte hem till honom på lördagen. Vi älskade, lagade mat, kollade på TV, älskade igen, åt ostbricka och delde en flaska vin. Sedan la vi oss och sov gott. Det var första gången jag faktiskt sovit riktit gott hela natten hemma hos honom. Annars har jag alltid vaknat med hjärtklappning och ångest efter ett tag och legat vaken och skruvat på mig, oroat mig och skämts över att jag varit otrogen. Det känns inte så längre.
På morgonen fick jag frukost på sängen, och låg och drog mig. Det kändes så bra  Ganska bra, tills jag hittade några långa mörka hårstrån i sängen. De kunde inte komma från någon av oss, och jag misstänker at de är från den andra kvinnan som han säger att han inte har någor förhållande med. Jag konfronterade honom, och han sa att det var jättekonstigt, eftersom hon inte varit där på länge, inte sedan jag var förbi där och ringde på. Det är sex veckor sedan.  Jag valde att tro på honom. Fast jag vet egentligen inte.
Efter en snabbdusch gick vi ut på en långpromenad med jycken. Det var vår i luften och ganska vindstilla. På vägen hem träffade vi hans son med flickvän. Han presenterade mig som sin kollega. Tja, det kan man ju säga.

Maken vill att vi ska separera nu. Egentligen var det ju det jag ville också. Samtidigt är jag rädd. Men det måste bli så. Den Andre vill fortfarande inte ta steget fullt ut, men jag känner att han börjar vackla lite.