Som ett resultat av samtalet i bilen, får man väl anta:

Hej!

Jag har funderat lite kring de incidenter ?den senaste tiden? som har oroat dig eftersom jag varit ?arg? på dig; Röken, hyllan och buskarna. Inte vid något av dessa tillfällen var jag arg på dig, kanske irriterad. I nått fallen var det nog till och med så att jag bara kände en viss frustration.

• Röken, eftersom jag tyckte att det var så onödigt.
• Buskarna, eftersom jag tycker du har en dålig ovana att ibland dra i gång projekt som jag får avsluta när du antingen inte orkar eller har trötnat. Allt för ofta är det det tråkiga som återstår.
• Hyllan, jag var egentligen inte alls irritarad på dig, bara frustrerad över att jag inte lyckades få det att bli bra.
• Sen var det väl något gräl, om ordning och reda tror jag du sa. Exakt vad som hände och varför det kom att bli ett gräl (som alltid har en egen mycket märklig och skrämmande dynamik) minns jag inte, men jag var inte arg, det vet jag med säkerhet eftersom jag aldrig är arg.

Men du har givetvis rätt, äkta makar ska aldrig någonsin behandla varandra ovärdigt. Om jag finne råda helt och hållet så skulle jag aldrig vara vare sig irriterad eller frusterad på dig, än mindre arg. Jag kan lova att anstränga mig för att inte bli det, men tyvärr kan jag nog garantera att det bara delvis kommer att hjälpa.

Men jag måste erkänna att jag upplever att du har orimliga förväntningar på mig Jag kommer aldrig att kunna leva upp till dem, eller åtminstone inte så länge som det är den här ordningen som råder.

Men så tycker jag faktiskt att du istället för att känna oro, kanske borde känna dig lite stolt. Varför grälar vi? Är det inte så att det nästan alltid är någon som känner sig lite irriterad över något och därför skickar iväg en kommentar med glöd i och så börjar det brinna? Men du tog ju hand om mina kommentarer med glöd i utan att börja brinna. Det är ju så det måste fungera!

Tänk om vi alltid kunde göra så, då skulle det givetvis fortfarande uppstå irritation ibland, men det skulle aldrig börja brinna. Underbart.

Sen har vi det här med ?provanställningen?. Du, vi, jag måste bestämma oss för hur vi ska ha det. Vi kan inte fortsätta att tillåta oss till att hela tiden fundera över om det här förhållandet verkligen är bra eller inte. Är det du och jag, då är det du och jag! Är det inte så, då är det dags att gå, NU.

Jag tror att vi kan få det att fungera, men det är under vissa förutsättningar, varav två är:

• Sluta ifrågasätta förhållandet
• Ha rimliga förväntningar

Och givetvis: Var snabb att förlåta.

Ta väl hand om dig