Tidigare har jag använt mig av min fantasi för att fly bort från verkligheten. Jag har kryddat extra med att dagdrömma mycket och ibland har mina dagdrömmar varit så spännande att jag tyckt att verkligheten stört mig. Men det har oftast varit under perioder då jag misstrivts väldigt med tillvaron. När jag träffade Den Andre, var det som om mina drömmar blev omsatta till verklig handling. Jag levde på något sätt ut i en sorts parallell drömvärld som inte hade någon stadig förankring i verkliga livet.
Nu dagrömmer jag nästan inte alls, och jag lever inte ut några drömmar i hemlighet heller. Å andra sidan trivs jag hyfsat bra med tillvaron, så jag känner inget behov av det. Jag undrar vilket som kommer först: Drömmarna eller otrivseln med verkligheten? Kan dagdrömmar göra att man börjar otrivas, kanske önska sig en massa som man inte har och börja känna sig missnöjd. Eller börjar man dagdrömma för att livet är tråkigt och saknar det där som gör att man håller geisten uppe?

Någon som vet?