Vi hade en lugn fredagkväll, Maken och jag. Mitt vresiga humör från dagen övergick till en sorgsen tystnad under kvällen. Maken konstaterade klarsynt att jag var som vanligt, efter att jag pratat med Den Andre. Och han har rätt. Det har en märklig effekt på mig. Det är precis som om något mörkt och dyigt rörs upp inom mig. Jag har en massa känslor kvar inuti, och de passar inte in längre. Och ändå finns de där. Jag kan inte göra något åt det annat än att låta de lägga sig på botten igen, och försöka låta bli att röra upp dem.
När jag har pratat med Den Andre, blir jag så påmind om alla besvikelser han utsatt mig för. Jag blir påmind om hur mycket jag älskade honom och trodde på honom, och hur lurad jag blev.
Jag blir sorgsen över att jag inte har kunnat känna lika starkt för Maken istället, som faktiskt förtjänar det, efter alt han har stått ut med. Vi hade kunnat ha det så perfekt, Maken och jag, om inte ... om inte...
Om jag hade varit en annan än den jag är.