Vovven är lite mindre ynklig idag, fast fortfarande väldigt "mammig". Jag försöker att inte pjoska för mycket med henne.
Maken är borta hela dagen och åkte redan väldigt tidigt i morse, så jag vaknade alldeles av mig själv och utan att någon manade på mig i stilen "Kaffet är upphällt", "Jag äter min frukost nu", eller "Kom nu, segis". Mornar har aldrig varit riktigt min grej.
Jag läste vad jag skrivit tidigare i min blogg, och kan konstatera att jag mår så mycket bättre nu. Det är otroligt vad mycket jobbiga känslor jag gick och bar på jämt och ständigt tidigare. Nu känns det alldeles lugnt och fridfullt inuti, som om det mesta faktiskt har läkt ut. Viss ärrvävnad som gör sig påmind ibland, får man nog räkna med, men det är inte så farligt ändå.
Jag känner att jag lever mer i verkligheten nu också. Förut när Maken och jag hade problem av olika slag, var ovänner eller bråkade, slöt jag mig inom mig själv och tänkte på Den Andre, och hur mysigt jag hade med honom. Det gjorde att vi aldrig riktigt redde ut saker och Maken blev mer och mer frustrerad eftersom han inte fick gensvar från mig. Och jag tyckte att Maken bara blev jobbigare och jobbigare. Vi har brutit den nedåtgående spiralen nu. Vi pratar mer med varandra och reder ut våra olikheter mer på djupet. Maken har vuxit i mina ögen och jag känner större respekt för honom nu än vad jag gjort tidigare. Det känns riktigt bra.