Under korta, knappt märkbara ögonblick, kan jag ibland känna det som om jag har vinden i ryggen. Det blåser visserligen snålt ute och det regnar, men ändå... I morse när jag kom ut ur stationsbyggnaden och skulle kämpa mig bort till kontoret, vek sig paraplyet omedelbart ut och in. Men på något sätt tycker jag ändå att, på det djupare planet, kan jag känna att jag är på rätt väg.
På lunchen idag, pratade jag med min kollega, som jag tycker väldigt bra om. Det känns som om jag känt henne i evigheter. Och ändå har vi så helt olika bakgrund och omständigheter. Men jag gillar henne, och jag tror att hon tycker rätt bra om mig också. Hon känns genuin och stöttande. Det är skönt att ha en kompis på jobbet. Det gör att saknade efter Den Andre minskar något.
För jag saknar honom, det kan jag inte förneka. Det är bra att han inte hör av sig, och samtidigt är jag någonstans allra längst inne ledsen över att han inte gör det. För jag vill att han ska sakna mig. Jag vill tro att han verkligen brydde sig om mig, fast jag mer än nog har fått bevisat för mig att han inte gjorde det.

Jag försöker att inte tänka på det, för det gör fortfarande ont i hjärtat. Men det finns stunder då allting känns riktigt bra. Små ögonblick av lycka.