Ofta används uttrycket "hundliv" om när någon har det slitigt och jobbigt. Det ger intryck av att inte ha någon vidare livskvalitet. Jag har funderat lite över hur det egentligen är att vara hund, och kommit fram till att, i alla fall i vår familj, är det inte så dumt, faktiskt.
Hunden behöver aldrig jobba, städa eller plocka undan. Ingen grälar på henne utom om hon smiter iväg för att jaga grannens katt, eller liknande. Hon kan sova när hon vill och äta när hon vill. Vi ger henne godsaker, och ofta när hon själv säger till att hon vill ha. Hon blir ständigt klappad, kliad och smekt, och överöst med komplimanger om hur fin och duktig hon är. När hon signalerar att hon vill gå ut, får hon det, och vi släpper in henne så fort hon avger sitt bestämda komma in-voff utanför dörren. Vi leker med henne och går på långa promenader. Hon har tre olika fårskinn utplacerade på strategiska favoritställen, framför brasan, vid fönstret med utsikt över vår ytterdörr samt i bilen. Dessutom har hon en sammetskudde som är stor och mjuk och gosig, och som är skön att vairera sig med, för att inte nämna soffan i gästrummet, mattes mage och andra ställen som för tillfället känns bekväma.

Jag tycker hon verkar ha det alldeles förträffligt bra. Tänk om någon hade skämt bort mig så.