Nu har jag varit ute på Landet och jobbat ett par dagar. igår kväll var det middag med Näringslivschef och mycket prat. Hotellet var ett klassiskt Stadshotell av den riktigt gamla sorten. Huset måste ha stått där sedan urminnes tider. Men det var fräscht och fint.
Nu ska jag snart ge mig ut på vägen igen. Den här gången bär det av till sjukhuset och min pappa. Efter det ska jag åka ett par mil till och äta middag med Magistern. Jag har inte träffat honom sedan innan semestern.

Ibland är livet märkligt. När jag var barn hade jag ingen kontakt med min pappa, inte efter sju års ålder. Den lilla kontakt vi hade var högst sporadisk. Jag träffade honom en gång när jag var tolv, och nästa gång när jag var tjugofyra. Men nu pratar vi med varandra varje vecka.

Jag inser att han inte kommer att leva så länge till. Men det känns ändå bra att jag har fått lära känna honom bättre innan det var för sent, alldeles. Annnars hade jag levt hela livet med den bild min mamma förmedlat av honom. Och den är allt annat än positiv, kan jag säga. Jag har hälften av mina gener från honom, trots allt, och det är viktigt att ha en nyanserad bild för att inte riskera att döma sig själv som alltför svårt ärftligt belastad.

Mamma sa alltid att jag är så lik min pappa, men bara när hon var arg på mig och ville visa sitt yttersta missnöje.