Släkt i kubik
Nu är jag i hemmets lugna vrå och försöker hämta mig efter den intensiva överdos av släkt och vänner som jag drabbades av. Det är inte lätt, efter ett helt år av isolering, kan jag säga. Alla är så övergulliga och finkänsliga. Ingen ställer jobbiga frågor om hur jag kunde göra så, eller varför det blev som det blev. Alla har kollektivt strukit ett streck över allt och tycker det är jättebra att jag är tillbaka. Det är väl rätt sjysst, ändå. Samtidigt kan jag känna att det hade varit skönt om någon frågat mig hur jag mår. Men det är det ingen som vågar, för då kanske man måste rota i det gamla, och då kan det bli jobbigt.
Maken tycker att jag varit avvisande mot honom. Kanske är det för att jag inte riktigt orkat med. Jag har gått omkring och känt mig som en tillkämpat rar missfit. Men det är inget nytt. Så har jag känt mig de senaste 25 åren. Jag blir lite deppig när jag tänker på att jag har ett liv som jag tycker är bra, men som jag känner att jag inte passar in i.
Då måste det vara fel på mig, eller hur?
Tror du igentligen att någon verkligen tycker att
de passar hela tiden i sina liv och inte undrar när allt skall fungera normalt....
Ha en bra helg!
Alla känner sig fel i olika tillfällen. Jag med, det vet du! Det är lite John Lennon: Life is what happens to you while you´re making other plans. MAn kan välja att leva nu eller i framtiden. Själv försöker jag kombinera och det är inte heller lätt. Så, det är inget fel på dig inte. Aspilut inget fel! Att maken blirlite syrak är väl OK, ni håller ju på att bygga upp något. Det finns alltid vågtoppar och vågdalar.
Ha en bra Valborg! Till sist en gåta: Vad är det som är rött, 5 m långt och luktar hembränt?
Svar: Förstamajtåget i Pajala!
Tack! Det underlättar faktiskt att veta att man inte är så onormal som man tror.
Och du, Peter, den hade jag redan hört, om förstamajtåget, alltså.