Ja, nu är det snart dags att sätta sig på tåget till Staden. Vi har ätit gott, mycket och ofta hela helgen känns det som. tur att jag inte har någon våg i lyan. förhopningsvis hinner jag springa av mig lite tills jag kommer hem.
Jag har lyssnat klart på boken "Tusen strålande solar" idag. Det är sällan jag gråter när jag lyssnar på böcker, men det gjorde jag. Den är oerhört gripande. Desutom känner jag att för första gången har jag äntligen fått ett visst grepp om vilka alla dessa stridande fraktioner som avlöst varandra i Afghanistan har varit och vad de stått för.
Det har varit svårt att få en begriplig bild bara genom att lyssna på nyheterna. De är ofta fragmentariska och utspridda över så lång tid. Men nu vet jag.
Jag känner för det afghanska folket som har stått ut med så mycket elände under så lång tid. Och särskilt känner jag för kvinnorna, som jag tror har haft det allra värst, särskilt under taliban-tiden.

Överhuvud taget blir ens egna problem till intet, när det ställs i relation till hur det skulle vara att uppleva krig, drastiska förluster av familjoch vänner, svält och förtryck på det sätt som är vardag för många människor idag.

I Sverige har vi våra typiska i-landsproblem som tar upp alltför stort utrymme i TV-rutan. Politiskt gnäbb om trivialiteter medan folk dör av vattenbrist. Jag blir arg när jag tänker på hur våldsamt inkompetenta världens politiska ledare är, samtidigt som de inför varje valkampanj utlovar stordåd.