Idag gjorde jag det. Jag gick de tre meterna från min trappuppgång till ingången som leder till det kommunala färdmedlet, vandrade ner för långa trappor och satte mig att vänta på en bänk. De går var tionde minut, så särskilt länge behöver man faktiskt inte vänta.
Jag hade kollat på nätet innan åt vilket håll jag skulle åka, vilken hållplats jag skulle gå av och vilken färg det var på linjen. Det gick fantastiskt bra. Det tog bara en kvart ungefär. Men när jag stigit av vid målet, slog jag med en duns i kompetenstaket. Jag kom på att jag inte visste exakt vart jag skulle sedan. Följaktligen fick jag i alla fall ta en taxi sista biten. Han visste inte heller vart jag skulle. Jag fick ringa min assistent och be henne ta fram mailet med adressen. Det löste sig.
Taxichauffören hade gett mig fastpris på femtio kronor. Jag tyckte det var billigt. Vad jag inte förstod då, var att det liksom gick utanför, vid sidan av. Han ville inte ta kort för då skulle han behöva slå in det som en körning, och då skulle han förlora sin plats i kön som han stått i under de senaste två timmarna, och det ville han inte för en så liten körning. Jag hade bara 37 kronor i plånboken, så jag skramlade ut allt och gav det till honom med tusen ursäkter och beklaganden.
I morgon ska jag dit igen, och då vet jag hur jag ska gå från hållplatsen. Ett visst framsteg i alla fall.