Mitt lilla utbrott har fått effekter. Speciellt mitt efterföljande brev, där jag förklarade orsaken. Nu vill både Bleken och hans chef ha möten med mig, vågar inte något annat än ringa tillbaka omedelbart när jag söker någon av dem, eller snabbt återkomma med svar på mina mail. Jag skulle ha varit en bitch redan från början. Det är lärdomen. Varför gå omkring och vara timid, ha tålamod och invänta att andra ska fatta vad som är rätt att göra av sig själva?
I den maskulina världen, är det bara näven i bordet, ställa krav och höja rösten som gäller, tydligen.

Jag sa till Bleken igår, när vi pratade i telefonen, att jag känner att mitt självförtroende blivit sämre av den behandling jag fått, och att jag behöver stärkas i min roll. Så är det faktiskt. Hade jag varit kaxigare hade jag nog varit mer framfusig redan från början. Man blir lätt paranoid av att inte få information, också. Det är påfrestande att försöka gissa sig till vad folk tänker och tycker och att inte veta vad som förväntas av en. Allt det behöver bli bättre. Jag har lite hopp om att det kommer att bli det.

Det känns bättre nu.