Brev från Maken
Hej!
- Jag är uppriktigt ledsen över att det blev som det blev. Ledsen eftersom jag vet att det påverkar dig negativt, ledsen eftersom jag inser vad det säger om mig, men också för att jag inser vad det säger om oss.
- Jag är övertygad om att man måste kunna prata om "problem" utan att hamna i fällan att skuldbelägga, men jag tror att vi då båda har ett ansvar att se till att det inte är där vi landar. Det finns ju alltid en orsak till problem, men det måste kunna gå att nå den orsaken utan att skuldbelägga...
- Jag måste dessutom erkänna, precis som du vid något tillfälle konstaterat, att jag inte alltid vet vad det är vi pratar om när vi för animerade diskussioner. Jag förmodar att det är då jag pratar "osammanhängande", som du så fint uttryckte det. Där av kommer i så fall att jag inte heller alltid vet vad jag säger. Det blir nog en del dumt sagt som jag egentligen inte menar...
Ta väl hand om dig.
vad händer nu??
Insiktsfullt skrivet. Ekar Maries ord.
Det kändes som en passande låt som spelades när jag läste det här, Trouble med Coldplay....
Kramar till dig...
Eftersom jag är en som gärna ger relationsråd och gärna vill komma på metoder för att "fixa" saker, så kan jag inte låta bli att kommentera detta.
När en eller båda i en relation har svårt att "gräla" dvs i grälet tappar man bort sig och då dänger man bara iväg taskiga saker istället för att försöka få fram det man verkligen vill... då kan det vara bra att man lugnar ned sig lite och att båda tänker till en stund och sedan får beskriva hur de upplever situationen. En i taget. Inte busenkelt, men jag tror det är en vettig grundplan. Var för längesedan ihop med en tjej som tappade tråden helt i animerade diskussioner.