Jag var ute med en kollega ikväll. Vi åt en god middag och pratade jobb, hans jobb, hans åsikter och hans klagomål. Han är ca 15 år äldre än jag och har jobbat i firman sedan jag var fem år ungefär. Jag är hans chef, eller försöker vara.
Jag försöker vara uppmuntrande, komma med konstruktiva idéer, ta alla hans åsikter på djupaste allvar osv. Det får jag ingenting för.
Han klagar på att saker inte sköts på rätt sätt, att det var bättre förr och allt som någonsin gjort som resulterat i något bra, har han gjort själv.
Han klagar också på att det verkligen inte var bättre förr. Det gör han varje gång jag säger att jag tycker at vi ska försöka göra si eller så med någonting. Då kontrar han alltid med att det har de prövat förut och det var minsann inget bra alls. Och de som var i min position förut de var så långt från verkligheten och hade ingen kontakt alls med verksamheterna. "Ja, det är viktigt att ha det", sa jag. "Det är därför jag gör besök flera dagar i sträck flera gånger per år ute på alla enheterna..." Han bara fortsatte och prata om hur dåliga de var förr, utan att ens låtsas om att han hörde vad jag sa.
När jag föreslår att han kan ta tag i vissa saker som han tycker inte är bra, och som faktiskt ligger inom hans anvarsområde, säger han att han inte har tid. Jag sa att han får prioritera det som är viktigt och vad han vill åstadkomma.
Det är mer än en gång som jag känner att jag börjat koka av ilska för att han är gnällig och inte vill göra något åt det. Jag har sagt rent ut till honom, att om han inte är nöjd, om det är inom hans område, och om det inte finns någon annan som kan göra något åt det, då är det han själv som äger problemet. "Gör något, eller sluta gnäll"
I kväll sa han: "Koncernen gör ingenting åt det här" Jag sa: "Det är du som är koncernen i det här fallet. Gör något åt det."
Det hade varit mycket enklare att vara chef om man slapp ha med människor att göra. Jag känner att han dränerar mig på energi.