Jag har varit borta i fyra dagar, men det känns som åtta minst. Å andra sidan har jag varit med om mycket och hunnit en hel del. Jag hoppas att det inte är förgäves.
Nu sitter jag i soffan framför brasan igen, och snart kommer det att kännas som om jag inte varit borta alls. Det är märkligt det där med tidsuppfattning, hur tid kan tänjas ut och förkortas helt subjektivt.
Jag packade min väska i morse och åkte förbi kontoret för att träffa staben, innan jag åkte till flyget. Jag hann prata med deras chef om några viktiga saker, säga hej till alla och ta en fika med dem. Det är alltid bra att de ser att man är där.
När jag landat på Stadens flygplats, köpte jag mig en sallad, som jag åt upp medan jag lyssnade på talbok och färdades in till centrum och kontoret. Jag hann jobba i fyra och en halv timme innan det var dags att ta samma väg tillbaka till flyget för att åka hem.
Och nu är jag Hemma. Jag hämtade hunden hos Grannarna, tände brasan, lekte med bollen, gjorde varma mackor tillsammans med Maken.
När jag såg på min telefon upptäckte jag ett sms från min nye chef, Stören, där han undrade om jag bokat flyg till nästa vecka. Vi skulle göra ett besök tillsammans var det tänkt. Men jag har inte bokat, eftersom det verkade så tveksamt om det skulle bli av.
Jag stötte ihop med Den Andre på kontoret precis innan jag skulle åka. Han såg snäll och glad ut. Jag har inte hört ett pip från honom på evigheter. Han är historia på alla sätt. Ändå känner jag något litet ljus som tänds längst in i hjärtat när jag ser honom. Det är märkligt.
Annars finns det inte mer att säga.