Det började bra. Jag satt i sängen och lyssnade klart på en bok, åt frukost och stickade. Sedan gick jag upp och duschade, pussade lite på Maken och sa att jag skulle gå och smörja in mig med body butter. Han fattade vinken och kände sitt ansvar att bidra med insmörjandet.
Tyvärr blev det fel. Jag försöker få honom att vara lite mer sensuell, men han smörjer in mig ungefär som man skulle vaxa en bil, eller smörja in liniment på en häst. Jag vet att det inte riktigt är hans grej, men jag kan liksom inte låta bli att önska att han skull vara lite känsligare, att jag skulle märka att han kanske till äventyrs skulle bli lite upphetsad av att ha en naken kvinna liggande där under hans händer, som bara väntar på att bli smekt och förförd.
När han smort in mig klart ställde han sig upp, fortfarande med morgonrocken på, och frågade lite halvt besvärat: "Ska vi försöka oss på något, eller...?" Det finns inte en enda fråga att uppbringa, uttalad med ord, som skulle kunna ha en mer avtändande effekt.  Visserligen var det redan kört. Han hade ingen lust, och inte jag heller.
Han blir stressad över att han tycker att jag kräver att han ska vara någon annan än han är. Han tror att jag tänker att Den Andre skulle ha gjort det mycket bättre. Och det värsta är att det till viss del är sant. Men det är inte hela sanningen.
När det gäller Maken, har han ett hjärta av guld, men det finns ingen passion. Jag känner mig inte uppskattad som kvinna, inte åtrådd, inte vacker. Ingenting.
Om det bara var moraliskt ok, och accepterat av alla, om det inte fick så jobbiga konsekvenser, tror jag faktiskt att jag skulle vara lyckligare om jag fick ha en älskare. Det är inget jag har sagt till någon någonsin. Jag har nog inte ens tänkt tanken rent ut förut, och egentligen spelar det ingen roll, eftersom det ändå inte är moraliskt ok. Jag känner mig usel för att jag känner det så., dessutom.