Nu sitter jag hemma i soffan igen, framför brasan. Regnet verkligen piskar mot fönsterrutorna och det är full storm ute. Det är samma väder som det har varit de senaste veckorna, tycker jag. Bara mer eller mindre storm och mer eller mindre regn, men någon annan variation har jag inte kunnat upptäcka, eller så har jag glömt det.
Jag över levde den här veckan tack vare att jag insåg min begränsning och ställde in två dagars medverkan på ändlösa möten i Stora Staden i Europa. Det hade tagit knäcken på mig om jag åkt dit.
Nu hann jag i alla fall fixa allt som skulle fixas inför styrelsemötet.  Allt känns lite svajigare nu när det är en ny person på toppen, och jag har en ny chef, som visserligen är bra, men inte vet så mycket. Det blir lite mer ändringar och otydligare instruktioner.
Jag fick i alla fall ett mail från den nye überbossen att han tyckte att det var en bra rapport. Det var ju snällt. Han hejdade mig när jag gick förbi hans rum och frågade om jag hade fått mailet. Ja, sa jag. Tack så mycket. man kan behöva lite uppmuntrande tillrop ibland.
Han pratade en stund på hur han tycker att det ska fungera, och frågade om jag kände att jag hade hans stöd. Jorå, sa jag.
Samtidigt funderade jag över att han verkar så lite införstådd hur det fungerar och i vad jag gör. Han tror att det är jag som gör det som sköts ute på respektive enhet. Ibland tror jag att han inte förstår vilken enormt stor organisation det är, och hur många det är som jag har kontakt med där ute. Men han har inte pratat med mig,, utan med min chef, som inte heller vet någnting, så det kanske inte är så konstigt. Jag funderade också över varför han verkar så obekväm i mitt sällskap. Han klarar inte av att se mig i ögonen, utan pratar med sina papper på skrivbordet när han pratar med mig. Jag har inga problem att vara naturlig i andra personers sällskap oavsett vem det är. Men han är så obekväm att det kryper i kroppen på mig. Varför är det så?