Maken ringde just hemifrån sina föräldrar. Det påminde mig om att jag kommer hem till en tom lägenhet. Det är både bra och dåligt. Skönt på så sätt att jag kan gå och lägga mig tidigt och sova ordentligt. Trist på så sätt att ingen kommer att ligga och hålla om mig när jag sover.
Men det går bra.

Idag känns det rättså stressigt på jobbet. Jag har ingen riktning framåt när det gäller ett av mina områden, och det beror på att den helt enkelt aldrig har fomulerats av ledningen. Jag håller på och pratar och allierar mig med den ena chefen efter den andra, för att det ska gå att få fram något, men det kommer att ta tid. Och under tiden vet jag inte vad jag ska säga till de stackare i organisatinoen som väntar på direktiv från mig. Vi ska ha möte nästa vecka och allting är så oklart att jag inte ens har kunnat skicka ut en fastställd agenda. Jag får ägna mig åt improvisation så gott det går.

Jag märker att jag ägnar mer och mer tid på bortakontor. Förut var jag hemma åtminstone två dagar i veckan. Nu blir det kanske två dagar i månaden.Det är inte riktigt bra. Maken kommer snart att börja protestera. Innan jul skyllde jg på att det totat ihop sig en massa innan alla helger som måste klaras av, men kalendern ser minst lika fullproppad ut fortfarande. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med dagar för alla möten och allt som ska hinnas med.