Utanför fönstret arbetar de oavbrutet med att hacka sönder betong i småbitar. De har gjort det i flera månader. Våning för våning har de ätit sig igenom ett stort byggnadskomplex med hjälp av en massa olika maskiner. Det har väsnats, dammat och sett ut som kriget. Det här sker precis utanför min arbetsplats.
Hemma på gatan är det nästan likadant. Där håller de på att bygga om, bygga på, eller renovera i stort sett alla hus i kvarteren runtomkring. Det är aldrig tyst.
Det där ständiga hackandet i betong går mig på nerverna. Ibland får jag lust att ställa mig och skrika ut min ilska, bara rätt ut, som ett ohämmat primalskri. Problemet är att folk reagerar så väldigt då. De ragerar mycket mer på det än på allt det andra oväsendet, så det är bättre att behärska sig.