Jag såg just Uppdrag Granskning om miljonarvet och rättigheterna efter Stieg Larsson. Det är verkligen sorgligt att se girigheten och den mänskliga själviskheten visa upp sitt allra fulaste tryne. Om pappan och brorsan till Stieg Larsson, kan sova med rent samvete, måste de besitta de mest oanvända samveten som finns.
Undrar om de verkligen kan vara lyckliga, när hela världen måste känna avsmak och förakt för deras agerande? Brorsan Joakim nämnde vid något tillfälle att "om Stieg kom ner från himlen så..." nånting. Om han verkligen tror att hans bror finns i himlen och ser vad som pågår, och att han kanske någon dag kommer att träffa honom igen, hur tror han då att det ska kännas att möta honom? Tror han att hans bror kommer att tacka honom för att de roffat åt sig allt som han åstadkommit, helt utan hänsyn till den person som stod honom närmast och som han delat trettio år av sitt liv med?

Det var ju så många miljoner. Måste de ha allt? Kan de inte bara dela rättvist? Och låta den som har bäst förutsättningar ta hand om förvaltningen av författarskapet?

Nej, det är verkligen så att man skäms å deras vägnar. Skäms!