Jag sitter i soffan med ett glas rödvin bredvid mig. Maken håller på och fixar lite kvällsmat. Vi har precis kommit hem, och det känns riktigt skönt.
I morse vaknade jag upp av att det började väsnas ute, som det alltid gör i Staden. Det byggs och brötas överallt och det är ständigt massor av trafik. Det måste förkorta livet att bo så alltid. Jag gick till jobbet vid 9-tiden. Dagen började med ett litet möte med Den Andre, eftersom han uttryckt ett visst missnöje med en av mina projektledare. Vi redde ut det i all vänskap.
På eftermiddagen hade vi möte där vår relativt nye Vd skulle berätta gruppens framtid, nu när Stören ska sluta. Det visar sig att han ersätts internt. Bara två av oss ska rapportera till denne. Jag ska rapportera till Vd tills vidare, och de andra sprids ut lite här och där i organisationen.
Jag fick bekräftat att jag kommer att bli permanentad på det jobb som jag har skött nu som tf i snart ett år och att vi kan rekrytera en ny förmåga så fort allt detta blir klart och officiellt.
När jag skulle ta tåget till flyget på eftermiddagen, var det inställt, och jag fick vänta i tjugo minuter på nästa. Det tåget blev dessutom försenat på grund av en urspårning. Väl framme hade jag exakt sju minuter på mig innan flyget skulle lyfta. Jag sprang med nästan överljudsfart genom hela flygplatsen fram till säkerhetskontrollen och vidare till gaten och hann precis. Så snabb har jag aldrig varit förut.