Det har gått orimligt lång tid av kompakt tystnad. Igår stötte Maken på en av kontakterna i den nya kommittén för att kolla läget. Han blev också förbryllad, och lovade att genast ta reda på varför de inte återkommit.
Det är oerhört påfrestande för alla inblandade att bara gå och vänt. Min son hör av sig varje dag till Maken och undrar om det hänt något. Själv känner jag mig stressad, inte bara av trycket på jobbet, utan för att det är frustrerande att bara vänta och vänta, att inte själv kunna påverka sin situation.
Jag tycker att det är väldigt hänsynslöst från deras sida att dra ut på det, som de gör.