Idag gick flyget ungefär en halvtimme tidigare än vanligt, så det var till att gå upp kvart över fem. Nu sitter jag här på kontoret och känner att jag borde vara hemma. Jag har svårt att fokusera.
Sonen spöade mig i Alfapet, som utlovat, igår kväll. Vi hade riktigt trevligt, även om det känns om som det kanske finns saker som är outtalade. Han har aldrig riktat en anklagelse eller ett förebrående ord mot mig, men han måste ändå känna att jag har svikit honom genom det jag har gjort. Jag vet egentligen inte vad han tänker. Det kommer att ta ett tag innan vi reparerat allting och kommit tillbaka till varandra igen, tror jag. Att inte umgås på ett helt år, sätter sina spår.
Under det år som har gått har jag sparat alla sms som jag fått av människor som vill visa att de bryr sig om. Det blev ganska många till slut. De kom från mamma, svärmor, son, svärdotter, bästa väninnan, svåger och svägerska och en del andra vänner. Dessutom har jag fått många hälsningar och mail som skickats via Maken, där de uttryckt att de hoppas att jag mår bra och att vi kan träffas snart. Ingen av mina vänner har uttryckt anklagelser eller förebråelser, utan snarare förståelse. Därför har jag inte känt att de har stött bort mig, utan att vi alla har valt att acceptera en norm, och att det är jag som har avvikit från den normen genom förhållandet med Den Andre.
Konsekvenser kan vara jobbiga att ta, och det kan bli extra jobbigt när de som utsett till att hantera en sak inte gör det på rätt sätt. Men det tar inte bort det faktum att jag har gjort något jag inte borde.
Nu är det i alla fall över, och jag ska fokusera på att lägga det bakom mig, ta vara på erfarenheterna enligt principen att "det som inte dödar, det härdar" och försöka använda det till något positivt.
Jag tror att jag har blivit starkare och fått bätter självinsikt. Jag tror också att Maken och jag har lärt känna varandra bättre på djupet. Vi förstår varandra bättre nu än förut.