Det känns som om jag bara behöver göra ingenting. Visserligen har jag varit ute med hunden, jobbat en stund med att avara på lite mail, och så. Men annars sitter jag där jag sitter i soffan och bara relaxar. Det känns som om det är vad jag klarar av. Min vänninna ligger i andra soffan och läser Damernas Värld. Jag tror hon känner det ungefär likadant.
Snart är det väl dags för lite lunch, eller nåt.
När jag var ute och gick, funderade jag över livet, som jag alltid gör, nästan, när jag är ute och går. Jag kände mig tacksam på något sätt. Visserligen har jag gjort en del jobbiga erfarenheter, men jag är inte riktigt säker på att jag egentligen skulle vilja vara utan dem. Jag inbillar mig i alla fall att det kanske gör mig till en bättre människa, att allt inte har gått spikrakt bra genom livet. Eller så är det bara ett sätt att hindra sig själv från att gräva ner sig, men i så fall är det ändå bättre att se positivt på det som hänt. Varför gräma sig? Varför inte i stället vara glad över det som berikat? Många gånger har jag haft fantastiska stunder av lycka. Det gäller att minnas det, och inte bara älta de stunder man känt sig olycklig. Jag tror man kan påverka den bild man har av sitt liv som förflutit genom att välja vad man vill minnas och se tillbaka på.