Ytterligare en dag av ensamhet och stillhet hemmavid. Men idag är det i alla fall nystädat. Städerskan kom igår vid två-tiden, och innan hon dök upp, gick jag ut i gästhuset för att inte vara i vägen, och för att få vara ifred. När jag kom tillbaka in igen, doftade det nystädat och allt var fräscht. Det kändes väldigt priviligierat. Jag är nästan alltid bortrest annars när hon kommer.

Idag känner jag att jag håller på att friskna till, äntligen. Jag ska dock anstränga mig för att inte göra om samma misstag igen, och tro att jag kan gå på som vanligt bara för att jag känner mig lite bättre. Nu ska jag bli RIKTIGT frisk.

Hunden och jag tog en liten promenad i regnet förut. Jag hade pälsat på mig ordentligt, sedan jag fått en tillrättavisning av grannfrun att jag borde ha mössa på mig. Hunden hade sin naturliga päls, som vanligt. Hon har det bra, hon.

Nu mörknar det redan, och det är alldeles tyst och vindstilla här. Jag längtar lite tills Maken kommer hem. Då ska vi mysa lite. Igår kväll, när jag kröp ner i värmen hos honom, och han la sin arm om mig och kupade handen runt mitt bröst, kände jag stor tacksamhet för att jag har det så bra. Att vi har kunnat komma så rätt i vårt förhållande, trots allt trassel.