Jag känner att jag har lärt mig något. Egentligen visste jag hela tiden, men nu kan jag säga att jag har erfarenhet, att jag vet vad jag pratar om. Och jag känner att jag har gått vidare.
Jag inser att det är själviskt och dumt att tro att lyckan finns i åtrån och den tillfälliga romansen. Verklig kärlek byggs upp mellan människor som respekterar varandra och som respekterar även andras rättigheter.
Det är omoget och själviskt att tro att man på nolltid kan bygga upp en sund relation till en relativt främmande människa enbart på fysisk attraktion. Det är grymt att ge utlopp för en tillfällig åtrå, som likt en pansarvagn kör över en ovetande partner vars hela liv och tillvaro satsats på ett förhållande, som kanske visar sig vara en lögn. Det är hänsynslöst att beröva någon sin hela tillvaro, där åratal av delad vardag, graviditeter, barn, gemensam historia, släktingar, semestrar och minnen, i ett ögonblick av sanning kan förvandlas till aska.

Dessutom finns det så många män, som aldrig har en tanke på att berätta för sin fru. De navigerar skickligt från den blomman till den andra, och blir hela tiden allt bättre på att få det att verka som om de är helt oskyldiga, att just du är den enda och första som de egentligen älskat osv. tills de tröttnar och hittar en nyare och mer spännande sort.

Jag vill aldrig någonsin mer vara en del av något sådant. Aldrig.

Jag läste en relativt ny blogg, och jag läste kommentarerna, och det fick mig att må illa. Dels därför att jag minns hur fantastiskt det var i början, och dels för att jag inser hur fel det blir med tiden. Oavsett hur det går. Så väldigt fel.