I fredags, efter att jag skiljts från Bleken, satte jag mig i loungen tills mitt nästa flyg skulle gå. Jag fick ett sms om att det var försenat, så jag satt lugnt kvar och tog ett glas vin till. Men när jag kom till gaten, hade de redan skickat planet. Det var det sista för dagen.
- Men ni skrev att det var försenat 40 minuter...? sa jag, och jag kände hur jag var nära att bryta ihop av trötthet och leda inför utsikten att behöva krångla mer den dagen.
- Vi ropade efter dig i högtalarna...sa gate-mannen med ett uns av försvarstonläge.
- Ni får skicka ut ett nytt sms, så att man vet vad som gäller.
Han bedyrade att han var ledsen, och jag kunde se på honom, att han såg på mig, att jag var helt slut.
Jag tog tåget in till stan, och lägenheten. Maken och hunden fick vänta en natt till på att jag skulle komma hem. Det kändes bättre när jag kommit fram och fått mig en dusch. Jag såg lite på TV och knoppade in.

På lördag morgon skulle jag ta halvnio-planet hem. Jag vaknade hyfsat tidigt och startade datorn för att boka min biljett. Det gick inte att komma ut. Min granne Indiern har gjort något med vår gemensamma uppkoppling som gör att det inte funkar längre. Jag ringde akutnumret till reesebyrån istället. De hade datorhaveri och kunde inte komma in i systemet.
Det här börjar fint, tänkte jag medan jag fortsatte att göra mig i ordning. Efter ett tag ringde resebyrån och sa att det var fixat.
Det hade snöat rättså mycket under natten, så jag tog tunnelbanan till tåget. Jag hade räknat ut att jag skulle hinna med 7:50-tåget. Det fanns inga fungerande rulltrappor, så jag fick kånka min väska uppför alla trappor för egen maskin, och den var inte tankad. När jag väl var uppe, var jag svimfärdig, men pressade mig till det yttersta för att springa de sista metrarna för hinna med tåget. Precis när jag kom fram till dörren, smackade den igen framför näsan på mig. Och jag var inte tillräckligt snabb för att hinna kasta mig emellan. Det var två till som stod utanför dörren och såg snopna ut. Det hjälpte lite att inte vara ensam med skiten.
Det var bara att vända på klacken och välja en taxichaufför som såg tillräckligt självmordsbenägen ut för att köra mig i ilfart genom den oplogade snömodden ut till flyget.
Det gick bra. Taxixhauffören höll sig på vägen, och jag passerade den griniga säkerhetsvakten, som naturligtvis skulle kolla allting extra noga, 10 minuter innan avgång, sprang till gaten (som låg allra längst bort förstås) fast det stod att den var stängd, och kom mig ombord mot alla odds.

När jag satt på planet, kände jag att jag inte vill se en flygplats på väldigt länge. Jag kände att säkerhetskontroller står mig upp i halsen, jag hatar att springa med en väska rullandes efter mig, jag tål inte allt tjat i högtalarna på alla flyg och alla terminaler. Kort sagt: Jag vill vara hemma nu.