Han sa: Jag har funderat en del, och kommit fram till att jag inte vill att du ringer mer. Då slipper jag åtminstone sitta och vänta på att du ska göra det.

Jag har tidigare berättat lite fragmenterat om min pappa. Att han hade alkoholproblem, lämnade oss när jag var sex-sju och flyttade ihop med en annan kvinna, att han sabbat sitt liv så mycket det egentligen bara går. Idag bor han ensam i ett hus ute i ingenstans. Han är helt handikappad av KOL på grund av ihärdigt rökande, och de senaste tio åren har sagt att han dör när som helst.
Från början var jag pappas flicka. Jag älskade verkligen min pappa och var alltid så lycklig tillsammans med honom. När han var nykter. De andra tillfällena delade jag in i "snällfull" och "dumfull". Han kunde vara väldigt snäll om han bara druckit lite. Men efter ett tag, han drack ofta i perioder och ibland tills han blev redlös, spårade det liksom ur. Han blev aggressiv och våldsam, helt oberäknelig. Oftast drabbade det mamma, ibland min storasyster, men väldigt sällan mig direkt. Jag var för liten, antagligen. Och jag hade inte tagit ställning mot honom, som min sex år äldre syster hade gjort.

Hela tiden under min uppväxt sörjde jag min pappa. Långt upp i tonåren närde jag en hemlig dröm att han skulle komma tillbaka som den pappa jag visste att han kunde ha varit, trots att mamma var omgift sedan flera år. Vi hade väldigt sporadisk kontakt. En gång, när jag var nio, hälsade jag på honom och hans nya fru. Hon var väldigt svartsjuk och det märktes tydligt att hon inte ville ha mig där.

Sedan träffades vi kort när jag var 12 år, och nästa gång när jag var 24 år. Dessemellan pratade vi i telefon några gånger, men väldigt sällan. Och de flesta gångerna slutade det med att han slängde på luren efter att ha vräkt ur sig något om hur misslyckad jag var på ett eller annat sätt. Det var han som ringde för det mesta, och han var oftast full när han gjorde det.

När hans fru dog i cancer för tio år sedan, var han väldigt nergången. Han ringde jätteofta och berättade att han skulle dö, att hela världen var nattsvart, och att allt var meningslöst. Jag förstod att han var deprimerad och behövde hjälp. Jag försökte stötta, uppmuntra och få honom på andra tankar så gott jag kunde. Alla besvikelser jag själv upplevt nör det gällde honom stuvade jag undan, och jobbade verkligen på att vara en bra dotter. Efter hand började han må bättre, och vi har haft en ganska hyfsad relation de senaste åren. Det har inte alltid varit så skoj att prata med honom, eftersom han mest pratar om hur sjuk han är och att han ska dö, men jag har försökt ha förståelse, lyssna och vara medkännande.

Den senaste tiden har han kommit på det där med bilder i mobilen, så jag har skickat bilder från olika resor jag gjort med jobbet, för att hålla kontakten.

Idag ringde han alltså. Han började samtalet med att säga: "Så du lever alltså?" Jag berättade att jag varit sjuk den senaste veckan, men att de tbörjar bli bättre, och frågade om han fått bilderna. Han sa att han inte fått dem, fast jag har fått leveransrapport på dem. Sedan kom det som jag skrev inledningsvis.
Jag blev tvärilsk. Jag sa kort: "Ok. Då säger vi så. Hejdå." Och så la jag på luren.

Nu känner jag mig besviken och samtidigt sorgsen över att han inte klarar av ens denna enda relation han har kvar i sitt liv.