När jag åkte hem i torsdags upptäckte jag att passet var borta när jag kom till flygplatsen. Jag ringde runt dit där jag hade varit, men det fanns ingenstans. Jag fick ringa till polisen i Sverige och anmäla det försvunnet.
En telefonsvarare sa: Du är placerad i kö. Du har har plats...44. Vi tar emot ditt samtal så fort vi kan.
Det var ju tur att jag inte hade så mycket annat för mig i lounchen. Jag han äta en påse chips, gå på toa, snacka med en kollega osv. Sedan blev det min tur.

När jag skulle genom passkontrollen hemma, säger kontrollanten, när jag visade mitt körkort: Var har du varit? När jag svarade, sa han: Man måste ha pass för att komma dit, och tittade uppfordrande på mig. Jag vet, sa jag. Jag hade det också. När jag åkte dit. Han viftade förbi mig. Antagligen insåg han att jag var en helt vanlig resenär, och ingen skum typ som försökte bli insmugglad, eller nåt.

På fredagen var jag bokad på en massa aktiviteter, men jag bokade av allt och gick ut med hunden istället. Jag blev för trött, helt enkelt. På kvällen kom Svärföräldrarna samt Sonen med fru. Sedan har det varit ös och huset fullt av folk hela helgen.

Nu är jag tillbaka i Staden, med allt vad det innebär. Ändlösa möten, trafik, myller av kollegor. I morgon ska vi ha möte hela dagen, där vi ska prata om besparingar, sänka kostnader, skära ner, minska budgeten osv. Det ska verkligen bli skoj...