Idag är det fantastiskt vackert ute. Ett gnistrande lager pudersnö reflekterar solen från en klar, kallblå himmel. Jag unnar mig en riktig lunchpaus idag, fast jag jobbar hemma. En lång promenad över festplatsen, förbi hästhagen, genom skogsdungen och ut på stora betesfältet där de vita kossorna brukar beta på sommaren. Där går det små stigar kors och tvärs, som både kossor, kaniner och rådjur använder sig av. Jag väljer favoritstigen ner mot havet. Spången som ligger utlagd över den sumpiga biten av stigen, som går genom vassen, är helt fastfrusen. När jag kommer ut på stranden, är allting stilla, tyst och alldeles ljust.  Havet är långt ute, och det går att höra ett svagt brus när vågorna rör runt i isflagorna vid vattenbrynet. Ett djupt andetag, en långsam utandning. Frid.


Jag kände att jag behövde det. Nu, tillbaka till verkligheten: Maken blev återigen uppringd av Den Andra Kvinnan på förmiddagen. Hon hinner säga att han ska säga till mig att jag ska sluta ringa henne, innan han trycker av samtalet. Maken tycker att det är dags att göra polisanmälan. Jag drar mig i det längsta, dels för att jag tycker synd om henne, och dels för att jag inte vill lägga energi på det. Men jag kanske måste.